Martina

Det behövdes bara ett okej. Eller ja, nu har jag i alla fall fått bekräftelse på hur det ligger till och jag borde vara glad. Ändå kan jag inte sluta tänka på hur det hade slutat. Jag borde verkligen sluta tänka, bara det att jag kan ju inte låta bli, jag är djup, jag kan inte hjälpa det. Jag vill gärna veta vad som är meningen med livet. Jag vill inte tro att vi lever bara för att fortplanta oss och se till att världen lever vidare. Jag vill verkligen inte tro det, och jag gör inte det heller. Men vid vissa tillfällen kan jag inte låta bli att tro att det faktiskt bara är det vi lever för. Ibland känns det som att vi lever bara för att senare se döden i vitögat. Jag har så mycket att säga, jag har så mycket frågor och meningar som behöver komm ut. Det finns bara ett problem, vem vill lyssna?



Att höra ditt skratt en gång till skulle vara guld värt.