Martina

Om man ska se det statistiskt kan man ju säga att jag ligger i dalen av kurvan just nu.


Jag saknar mina ord.
Jag kan inte placera dem rätt längre.
Var har min förmåga och min inspiration tagit vägen?
Jag kan inte skriva så vackra saker längre.
Förut, flödade orden ur mej, till en ringlande bäck av bara vackert.
Nu, ingenting. Endast kassa försök till underbar poesi.
Någon dag framöver ska jag dela med mej av något, vad som helst.
Just nu känner jag mig som fotboll.
Rund, svart/vit och enbart älskad av sparkar.


Jag bara saknar, med kärlek i mina tankar finns du hos mej.
Helt obeskrivligt jobbigt, kom tillbaka, kom hem.   (`v´)