Martina

Ett begär, en saknad.
Ett hopp om framtiden.
Jag upplever en inre strid mellan mitt samvete och mitt liv.
Jag har just insett, att jag inte kan fortsätta så här.
Jag förstör mej själv.
Jag behöver, jag vill ha, tror jag.
Jag vet inte hur jag ska komma upp igen.
Mitt hjärta liknar mest ett slagfält.
Sårad, ärrad och en längtan att leva.
En obeskrivlig känsla förföljer mej.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill kunna drömma, som förr.
Nu, när jag stiger in i dimman, förvärras allt.
Jag förstör mej själv, innifrån.
Om jag bara kunde få en rätsida av allt.
Om jag bara kunde få veta var alla problem finns.
Om jag bara..

Fortsätt önska, sätt ouppnårliga mål.
Gör det, det spelar ingen roll.
Jag vet ändå inte hur jag ska komma loss.


Saknar<3