Alla, utom jag och kanske du.
Dennis, i söndags var det 6månader, ett halvår. Hur kan tiden gått så fort?! Känns som om du fanns hos oss för bara ett litet tag sen.. Ändå känns tiden du vart borta som en evighet. Jag förstår inte, helt obegripligt. Hur kan tiden gå så fort, men samtidigt så långsamt ? På mina frågor finns inga svar, jag frågar inte för att få veta längre. Jag frågar för att jag tror att det hjälper mej att se framåt, men jag vet inte.. Dennis, jag saknar dej så jävla mycket, kan du inte komma tillbaka ? VI saknar dej allihopa. Vi saknar dina skratt och dina leenden, dina skämt och din vänskap. Ja, vi saknar hela dej! Och hur mycket vi än frågar oss själva så blir svaret alltid.. Hur som helst Älskar jag dej, Dennis.. <3
Jag saknar den tiden, det är klart, men allt har ju ett slut, eller ?
Det är konstigt hur folk kan tänka, egentligen. Alla visste om det, ändå fick jag veta sist. Det kanske var en sån sak som jag inte borde ha vetat, men alla får ju veta allt, någongång, inte sant? Jag mår i alla fall inte dåligt över det längre, tror jag.. Det var ju ändå flera år sedan, en hel massa år. Men jag antar att sådant sätter spår i själen. Ärrar, och förfular. Det läker aldrig, blir inte helt och fint igen. För evigt nerklottrat och snuskigt.. Det ÄR inte mitt fel, jag var liten, men det känns som om jag var åtminstone en del i det, jag och du, vi var nästan i vägen, eller ? En del i detta har spelats om, fast i en annan historia. Även det en sann berättelse, men jag orkar inte skriva om det. Känns så överdrivet ledsamt, just nu. Kanske senare.
Om du har orkat läst så här länge, kanske du inte vill läsa mer. FRIVILLIGT. Livet är inte så frivilligt, man kommer inte så lätt ifrån det. Vissa metoder finns, men de är sårbara, dåliga och borde inte finnas. Det kan vara lättare att bara låta allt fortsätta, lite som det vill.. Jag försöker med det nu. Mitt förflutna spelas upp, jag försöker att sluta bry mej om det. Men såren slits upp och det är svårt att dölja. Det syns ibland, jag vet. Bara inte DU ser det så är jag nöjd. Men jag vill helst inte att det ska märkas, jag har blivit ganska bra att spela. Jag orkar inte med några frågor och jag vill helst inte att du ska undra.. Jag orkar inte. Nu har jag berättat en del, men ännu finns mycket gömt under ytan, väldigt mycket av det får du aldrig se. Var glad för det. Så jävla roligt är det inte.
/ Martina - 061024
Det är konstigt hur folk kan tänka, egentligen. Alla visste om det, ändå fick jag veta sist. Det kanske var en sån sak som jag inte borde ha vetat, men alla får ju veta allt, någongång, inte sant? Jag mår i alla fall inte dåligt över det längre, tror jag.. Det var ju ändå flera år sedan, en hel massa år. Men jag antar att sådant sätter spår i själen. Ärrar, och förfular. Det läker aldrig, blir inte helt och fint igen. För evigt nerklottrat och snuskigt.. Det ÄR inte mitt fel, jag var liten, men det känns som om jag var åtminstone en del i det, jag och du, vi var nästan i vägen, eller ? En del i detta har spelats om, fast i en annan historia. Även det en sann berättelse, men jag orkar inte skriva om det. Känns så överdrivet ledsamt, just nu. Kanske senare.
Om du har orkat läst så här länge, kanske du inte vill läsa mer. FRIVILLIGT. Livet är inte så frivilligt, man kommer inte så lätt ifrån det. Vissa metoder finns, men de är sårbara, dåliga och borde inte finnas. Det kan vara lättare att bara låta allt fortsätta, lite som det vill.. Jag försöker med det nu. Mitt förflutna spelas upp, jag försöker att sluta bry mej om det. Men såren slits upp och det är svårt att dölja. Det syns ibland, jag vet. Bara inte DU ser det så är jag nöjd. Men jag vill helst inte att det ska märkas, jag har blivit ganska bra att spela. Jag orkar inte med några frågor och jag vill helst inte att du ska undra.. Jag orkar inte. Nu har jag berättat en del, men ännu finns mycket gömt under ytan, väldigt mycket av det får du aldrig se. Var glad för det. Så jävla roligt är det inte.
/ Martina - 061024
Kommentarer
Trackback